MÖTE PÅ CENTRALSTATIONEN

Detta är en karaktärsbeskrivelse av två personer som mötes en enda gång. Det är snart ett år sedan jag skrev den i skrivarkursen. En av mina första texter.

Eva skyndar sig i rask takt till stationen. Måtte hon hinna! Väskan är tung och hjulen hjälper inte mycket i snöslasket, hemskt vad konditionen är dålig. Håret hänger i långa stripor och hon borde ha vindrutetorkare på glasögonen. Hon kämpar  med att fälla upp paraplyet men stormen är övermäktig.  Tusan också paraplyet bara vänder sig ut och in.
Som en dränkt katt anländer hon äntligen till stationen, men vad nu då, så mycket folk som skall iväg!

Åke kontrollerar villan ordentligt, är alla kontakter utdragna och är alla fönster stängda? Nu kommer taxin och han tar en titt i spegeln, rättar till kravatten i halsen. Tar på sig Burberryjackan och kepsen.  OK allt är klart, en sista gång vänder han sig om, ser på villan där han levt, byggt upp sitt liv och företag under de sista femton åren. Han suckar och stiger in i taxin. Centralstationen om jag får be! Taxin kör den korta vägen till stationen och stannar utanför ingången.  Åke lämnar fram tvåhundra kronor.

- Behåll växeln, det måste vara för djävligt att köra i detta vädret, säger han och dunkar honom på axeln. Han stiger in i den stora vänthallen.

- Vad i helvete!

Eva går fram till tavlan med tågtider, alla tågturer är inställda eller kraftigt försenade. Vad nu då, hur skall jag hinna till Kastrup! Modet sjunker, hon går fram till informationsluckan och får reda på att även flygplanen med avgång från Kastrup är inställda de närmsta timmarna. Besviken går hon och sätter sig på en bänk. Det dröjer inte länge förrän en man i medelåldern kommer och tränger sig ner bredvid henne. Han brer ut sig, den äldre damen på andra sidan måste flytta på sig. En sån typ! Svär gör han. Tror han att han kan styra överallt? Hans röda byxor är nerstänkta och solkiga, lite av fernissan har allt flagnat.

- Åke, säger han och räcker fram handen.

- Tänk att sköta ett företag på detta sätt, så skulle jag aldrig kunna göra mot mina kunder. Då skulle jag förlora dem och gå i konkurs.

- Eva, svarar jag och tar tveksamt emot handen.

- Hm, de rår väl inte för busvädret.

- Nu går vi och tar en öl och dränker våra sorger, jag bjuder föreslår Åke.

Eva kan inte låta bli att se på honom och dra på mungipan.

- OK, något måste vi fördriva väntan med.


Vi går bort mot baren och här är det rörigt, bland barnvagnar och skrikiga ungar. Det är många barn och coola tonårspojkar och en del äldre som försöker samsas om de få platser som finns. Till slut finner vi en plats och likt andra hänger vi upp våra våta kläder på stolsryggen. En sur och fuktig doft lägger sig över oss. Åke beställer två Carlsberg. De smakar fantastiskt gott och snart känner vi oss bättre till mods. Nu lägger Eva märke till hans finskurna ansikte och de djupt blå ögonen. Åke berättar om sin familj som han lämnat, de har det bättre utan mig, säger han och blir väldigt allvarlig, nästan ledsen, det är stor  skillnad mot när han för en stund sedan stöddigt och svärande kom in i vänthallen. Vad har hänt honom, Eva tar handen mot ansiktet, ser frågande på honom. Han förblir tyst.
För att bryta tystnaden talar hon om sin resa till Kanarieöarna och om hur hon längtar till värmen. Berättar om sitt förhållande med Ove och deras dotter. Ove har lämnat henne för en annan, han är en skitstövel, det är skönt att slippa honom. Lika gott som hände. Hon avbryter sig tittar åter på honom.

- Hur är det, mår du bra?

Han tittar rakt ut i luften mot ingenstans.

- Jag är sjuk säger han, jag har sedan några år cancer. Läkarna här har försökt att göra allt som står i deras makt och jag har också prövat alternativa kurer. Nu känns det som om allt hopp är ute.

Vad säger man, de egna bekymmerna verkar försvinnande små, jämfört med denne man. Eva lägger handen på hans arm och försöker förstå.

Nu ropar de ut i högtalarna att vädret lugnat ner sig lite grann och de första tågen snart kommer att gå igen.

- Jag har beställt en plats på en klinik i Schweiz, fortsätter Åke. Jag får tacka för sällskapet och jag tror inte att vi kommer att ses igen. Trevlig resa till Kanarieöarna!

- Tack och jag hoppas allt går bra för dig i Schweiz!