MAJA-LOTTA

En karaktärsbeskrivning av en kvinna som levde för snart 100 år sedan.                                                 

Maja-Lottas berättelse

  Jag står i fönstret och ser dragonofficerarna från Kungliga Skånska Dragonregementet  i Ystad passera. De är mycket stiliga, de där dragonerna, med sina ljusblåa uniformer, gula kragar och gula axelklaffar. Jag vänder blicken mot den stora spegeln över byrån, studerar mitt  ansikte, med de mycket mörka ögonen, mitt svarta, tjocka hår är lite rufsigt så jag fäster upp det med ett hårspänne. Lite puder på kinderna och lite rött på munnen.  Bengt min man, tycker att det där är bra fjantigt. Vi träter om det mesta, även snuset som jag stoppar in under läppen.  Här i Ystad händer ju ingenting. Tankarna far långt iväg till Närke där växte upp:

  Torpet där jag växte upp blev för trångt för mig.  Far och mina bröder var alla smeder  vid Brevens bruk i Närke. Där fanns bara skogen, lantbruket och smedjan.  Vad skulle jag göra där; Där på torpet kunde jag inte leva kvar hela livet. Jag ville mer!

  Jag utbildade mig till mejerska vid Boo herrgård.  Som utbildad mejerska kom jag sedan till Stora Sundby gods i Sörmland. Här var det hårt arbete, men också många unga adliga lantbrukselever. De var stiliga de! Inte var de ett dugg bättre än de andra ”pajkarna” från bruket där hemma. Speciellt minns jag Gösta från Torups slott i Skåne. Ja, livet var en lustiger dans med eleverna på skolan, tills jag träffade pistolsmeden Bengt Holmqvist från dragonerna i Ystad.  Han var kommenderad  till en vidareutbildningskurs i Eskilstuna. Bengt var grann och tycke uppstod.  Vi gifte oss och jag följde med till Ystad för att bli skånska.

  Naturligvis trodde jag att allting skulle bli så mycket bättre här nere i staden Ystad, med regementet och alla dragonerna. Nog skulle det vara lite mer livat än i Närke. Det är verkligen inte så lätt att bli skånska. Här nere är de tröga och allting skall vara så fint. I Ystad håller alla reda på alla. Bengt anses ju vara en sådan gedigen, redbar och allmänt aktad man. Han har blivit välbärgad och vi har en präktig gård vid hörnet av Engelbrekts- och Borgmästargatorna i Ö. Förstaden. Men ack, så dystert det är ibland. Tur att min brorson Johan också flyttat ner och bildat familj, han är nog den ende som förstår mig.. Hans fru Mathilda är visst snäll, men ganska stel, har mycket åsikter och det mesta passar sig inte, hon skall vara så fin i kanten!

Grälen mellan Bengt och mig blir allt fler. Han tar till flaskan allt oftare och då brusar han för det mesta upp. Jag vet inte om han märkt när jag nallat lite ur hans brännvinsflaska,  jag är försiktig med hans brännvinsflaska. I går blev han hemskt upprörd när han kom hem och beskyllde mig för att dricka upp hans sup. Johan fick återigen komma och medla, det är naturligtvis pinsamt och jag vet att mitt temprament är minst sagt rörigt. Nåja, en och annan gång kan jag väl också få ta mig en rackare.

  Jag vänder mig åter mot fönstret och det prasslar om min svarta klänning.  Det har börjat att snöa och blåsa ordentligt ute. Här i Ystad snöar det inte rakt ner och lägger sig fint, utan det snöar från sidan och yr omkring. Några dragoner kommer på efterkälken, de ser frusna ut i sina ylleuniformer.  Jag tar upp min stora snusnäsduk ur fickan och viftar åt pojkarna på gatan att de skall komma in. Fyra frusna dragoner kommer in och bugar sig:

-          God dag frun.

-          Stackare ni är alldeles blåfrusna, ni ser ut att behöva en sup!

-          Det skulle nog smaka gott frun.

Jag tar fram min flaska, den som jag har gömt längst bak i skåpet för att locka in dragonerna. Åtkilliga gånger har jag spätt ut den, det märker de nog inte!

-          Skål,aah, det gör gott!

De blinkar till varandra och tycker kanske att en mild sup är bättre än ingen alls. Klockan går och jag börjar ana att Bengt kan komma hem snart, så jag uppmanar mina pojkar att gå efter andra supen. De tackar och bugar flera gånger och till slut ger de sig av ut i kylan igen.

  Nu hör jag Bengt komma in genom dörren, han kommer rakt emot mig. Med detsamma ser jag att han är upprymd och jag undrar vad som hänt. Det måste vara något alldeles extra. Han tar tag om mina axlar, det ser nästan ut som om jag skall få en kram, jo då en försiktig en.

-          Vet du kära hustru, vad som hänt  idag? Det är en stor dag och ära för mig! Jag har blivit tilldelad svärdstecknet!

-          O, vilken ära för oss, tänk att jag är gift med en man som fått svärdstecknet!  Vi måste fira! Kan vi inte bjuda på gille?

-          Du får lugna dig lite, jag måste tillbaka till regementet.

Lyckan är fullständig och stoltheten vet inga gränser. Jag bara känner i hela kroppen att jag måste dela med mig av den glädje och alla de känslor jag har. Något måste göras nu med detsamma! Jag bara måste springa över till Johan och Mathilda och berätta nyheten. Skall jag ha något med mig?  Jag sätter på en panna mjölk på spisen och kokar en redig sats choklad och tar med till dem. På med ytterrocken, stövlarna och den tjocka sjalen. Nu är jag redo. Ute verkar det som om snöstormen tilltagit. Oj det är inte lätt att bära en het kanna choklad och samtidigt försöka ta sig fram genom snöstormen och kylan. Jag mäcktar  inte. En ensam man irrar i stormen. Jag ger honom  kannan med choklad och ber honom att söka upp Mathilda.  Mannen  skrämmer slag på Mathilda när han bultar på hennes dörr och hon ser en främmad man stå utanför med en bringare choklad.

-          Det var en fru på gatan som sa åt mej att jag skulle hälsa Mathilda att Holmqvist fått svärdstecknet.

Jag skulle gärna vilja se Mathidas min när han kom.

                                 _______________________________________

 

  Vardagen kommer ifatt mig igen efter att Bengt fått sin utmärkelse. Han blir återigen tungsint och tar till flaskan. Någon har berättat för honom om hur jag hade de det i min ungdom, att pojkarna tyckte jag var grann. Det är jag förresten fortfarande  och jag ser nog hur männen tittar efter mig. Bengt är så svartsjuk.  En morgon efter att vi haft en av våra dispyter kommer  Johan förfärad in och berättar att han funnit Bengt död i svarvkammaren. Han hade  ”tagit sig av daga”.

Detta är en skam för mig och släkten. Min älskade make är död! Min make svärdsmannen, som jag är så oändligt stolt över!

Min uppgift blir att meddela omvärlden denna tragiska händelse.

I dödsannonsen kommer jag att skriva så här :

Att min ömt älskade make, REGEMENTSPISTOLSMEDEN och SVÄRDSMANNEN Bengt Holmqvist har stilla avlidigt idag, djupt sörjd och outsägligt saknad av mig, mm.