MORMOR BERÄTTAR OM EN DAG FÖR LÄNGE SEDAN

 

Mjölkaffären

 Visst var det spännande! Så länge jag har väntat. Jag skulle för första gången i mitt liv, själv få gå till mjölkaffären, för att köpa en liter mjölk och en deciliter grädde.

Detta var en stor händelse, för en femåring.

 Mycket ordentligt fick jag korgen av mor, att ha varorna i och en peng i en påse tillsammans med en lapp, att lämna till tanten i mjölkaffären.

Jag sprang ner för alla trapporna i vårt hyreshus. Med andan i halsen kom jag till i affären. Genom det stora fönstret såg jag tant Elsa, de två trappsteg upp tog jag i ett svep. Oj, vad tung dörren var.

      -     God dag tant Elsa, hälsade jag lite för snabbt och lämnade fram min lapp och pengarna.

Det var knappt att jag nådde upp till den höga disken.  Endast mitt huvud nådde över. När jag såg mig runt omkring var nästan allt helt vitt där inne. Kaklet på golvet och väggarna var vita och jag kände mig lite liten i den miljön. Till och med tant Elsa var helt vit, i sina vita kläder och vita mössa på huvudet.  Även det krulliga håret var vitt. På en hylla såg jag det godaste pålägg jag visste, en raketost. Det var ett rött och avlångt rör med lock . När man tog av locket fanns ett snöre som man kunde skiva osten med. Jag blev riktigt sugen på en bulle med raketost på.

Sedan fick jag syn på sockerbullarna som doftade så gott. Framför mig på disken låg några syrliga karmaller  i en skål. Nu placerade  tant Elsa mjölkflaskan och grädden i korgen. Vet ni på den tiden köpte man mjölk i glasflaskor, som man nästa gång lämnade tillbaka, väl rengjorda. Detta var helt nytt, för ännu tidigare hämtade man mjölken i kannor. Då mätte man upp för varje gång hur mycket mjölk man skulle köpa.

        -   Du har allt blivit stora tösen som  kan gå och handla till mor. sa tant Elsa Hälsa hem till mor!

 Hela ansikten sken på mig och jag var otroligt stolt över att ha klarat det. Nu skulle jag bara gå den korta vägen hem. Då hände det som inte fick hända! Efter några hopplasteg ramlade jag och flaskorna gick sönder! Med skrapsår på knäna och tårar i ansiktet, stod jag där med skammen. Tant Elsa kom ut, torkade tårarna och gav mig nya varor och några karameller,  med förmaningen att gå försiktigt.

       -   Man kan inte hoppa med mjölkflaskor!  

 Jag vågade inget annat än att gå andaktsfullt hem och tänkte att tant Elsa nog var den snällaste tant som fanns.

Positivhalaren

 Strax innan jag hade gått för att handla, hade kolbilen varit där, för att fylla koks i källaren,  så att alla som bodde i huset skulle få det varmt och skönt hemma.

Jag gick mycket försiktigt, ja, nästan smög längs väggen och märkte inte att min fina jacka hade blivit alldeles svart på ärmen. Vad skulle mor säga!

 Detta var en underlig promenad trots att det bara var cirka 100 meter hem!

 Nu kom det en man, klädd i lite konstiga kläder och hatt. Jackan var trasig och han hade ett hål på ärmen. Byxorna var för korta och hans kängor  var slitna. Han ledde en cykel eller kanske var det en vagn,  på den stod det en stor låda. Mannen hade ett långt grått skägg, nästan som jultomtens. Plötsligt stannade han framför mig och såg på mig, han frågade om han fick spela en bit för mig. Jag nickade tyst, vågade inte annat, mor har sagt att jag inte fick prata med främmande farbröder. Det var ju spännande med den där lådan! Han berättade att det är positiv. Plötsligt vevade han på något och så kom det musik ur positivet. Jag tittade förundrat på honom och nu strömmade det från alla håll till fler barn, för att se och lyssna.

Kenneth som är två år äldre än jag kom och Eva kom.  Jag hoppades att Lars skulle  komma,  han som var lika gammal som jag och  jag tyckte han var så söt, så snäll.

Efter en stund kom tant Elsa ut från affären, hon hade en påse i handen och ett leende på läpparna. Hon stannade upp och lyssnade lite, men sedan gav hon mannen med lådan påsen och sa åt honom att gå vidare.  

Innan hon går tillbaka in i affären berättade hon för oss, att han var en positivhalare och hette Klaus.  För flera år sedan hade han kommit till Sverige. Då hade han haft det mycket svårt och varit fattig. Han har varit och spelat här förut och fått bröd med sig tillbaka.  Det var längesedan nu.

        -   Undrar var han varit. mumlar hon.

 Nu ville Kenneth att vi skulle gå upp till mig och leka. Jag vågade inte säga emot, han var äldre och jag var nog smula rädd för honom, då jag hört att han var lite busig.

Från lägenheten mittemot där jag bor, tittade Lars ut genom dörren och frågade om han fick vara med och leka.  Så glad jag blev, nu var det många kamrater som följde med mig hem.

Väl uppe i lägenheten, såg jag att mor hade surminen på sig, när hon inspekterade jackan!  Inte ville jag tala om vad som hade hänt.

Efter en stund började vi leka och under köksbordet  byggde vi en koja.  Vi fick bullar och saft. Jag hade fått en fin servis med koppar, glas och fat som vi använde. Så nu hade det riktigt mysigt i vårt lilla hus. Allt var spännande och vi tog mer saft, mer än vad vi orkade att dricka upp.

Då kom Kenneth på den strålande ideén, att vi skulle hälla ut saften genom fönstret . Vi bodde på 4:de våningen och det skulle vara en test, för att se var saften hamnade. Vad vi inte såg, var att positivhalaren stod rakt under vårt fönster. Vips, ett glas saft rann utför fönstret och sedan lite till och ytterligare saft från ett glas. Nu lutade vi oss ut och till vår förvåning och rädsla upptäckte vi positivhalaren. Han vände precis huvudet upp mot vårt fönster. Nu såg han oss.  

Oj, vad Kenneth fick bråttom hem!

Naturligtvis ringde det efter en liten stund på dörren.

Mor öppnade och utanför stod positivhalaren, han var högröd i ansiktet.

     -    Är det era barn som hällt ut kannor med saft på mig? De har förstört mitt positiv! Jag kunde ha dött av chocken,  jag som har ett så dåligt hjärta”!

Han hytte hela tiden med armen mot mor och mot oss barn.

      -     Åh! Det kan jag inte tro, men snälla du gå nu!  Så fick han en slant.

Mor stängde dörren, vände sig om och tittade strängt på oss en lång stund.

-          NÅ. sa hon, hur var det med detta?