MORMOR BERÄTTAR OM EN DAG FÖR LÄNGE SEDAN

 

Mjölkaffären

 Visst var det spännande! Så länge jag har väntat. Jag skulle för första gången i mitt liv, själv få gå till mjölkaffären, för att köpa en liter mjölk och en deciliter grädde.

Detta var en stor händelse, för en femåring.

 Mycket ordentligt fick jag korgen av mor, att ha varorna i och en peng i en påse tillsammans med en lapp, att lämna till tanten i mjölkaffären.

Jag sprang ner för alla trapporna i vårt hyreshus. Med andan i halsen kom jag till i affären. Genom det stora fönstret såg jag tant Elsa, de två trappsteg upp tog jag i ett svep. Oj, vad tung dörren var.

      -     God dag tant Elsa, hälsade jag lite för snabbt och lämnade fram min lapp och pengarna.

Det var knappt att jag nådde upp till den höga disken.  Endast mitt huvud nådde över. När jag såg mig runt omkring var nästan allt helt vitt där inne. Kaklet på golvet och väggarna var vita och jag kände mig lite liten i den miljön. Till och med tant Elsa var helt vit, i sina vita kläder och vita mössa på huvudet.  Även det krulliga håret var vitt. På en hylla såg jag det godaste pålägg jag visste, en raketost. Det var ett rött och avlångt rör med lock . När man tog av locket fanns ett snöre som man kunde skiva osten med. Jag blev riktigt sugen på en bulle med raketost på.

Sedan fick jag syn på sockerbullarna som doftade så gott. Framför mig på disken låg några syrliga karmaller  i en skål. Nu placerade  tant Elsa mjölkflaskan och grädden i korgen. Vet ni på den tiden köpte man mjölk i glasflaskor, som man nästa gång lämnade tillbaka, väl rengjorda. Detta var helt nytt, för ännu tidigare hämtade man mjölken i kannor. Då mätte man upp för varje gång hur mycket mjölk man skulle köpa.

        -   Du har allt blivit stora tösen som  kan gå och handla till mor. sa tant Elsa Hälsa hem till mor!

 Hela ansikten sken på mig och jag var otroligt stolt över att ha klarat det. Nu skulle jag bara gå den korta vägen hem. Då hände det som inte fick hända! Efter några hopplasteg ramlade jag och flaskorna gick sönder! Med skrapsår på knäna och tårar i ansiktet, stod jag där med skammen. Tant Elsa kom ut, torkade tårarna och gav mig nya varor och några karameller,  med förmaningen att gå försiktigt.

       -   Man kan inte hoppa med mjölkflaskor!  

 Jag vågade inget annat än att gå andaktsfullt hem och tänkte att tant Elsa nog var den snällaste tant som fanns.

Positivhalaren

 Strax innan jag hade gått för att handla, hade kolbilen varit där, för att fylla koks i källaren,  så att alla som bodde i huset skulle få det varmt och skönt hemma.

Jag gick mycket försiktigt, ja, nästan smög längs väggen och märkte inte att min fina jacka hade blivit alldeles svart på ärmen. Vad skulle mor säga!

 Detta var en underlig promenad trots att det bara var cirka 100 meter hem!

 Nu kom det en man, klädd i lite konstiga kläder och hatt. Jackan var trasig och han hade ett hål på ärmen. Byxorna var för korta och hans kängor  var slitna. Han ledde en cykel eller kanske var det en vagn,  på den stod det en stor låda. Mannen hade ett långt grått skägg, nästan som jultomtens. Plötsligt stannade han framför mig och såg på mig, han frågade om han fick spela en bit för mig. Jag nickade tyst, vågade inte annat, mor har sagt att jag inte fick prata med främmande farbröder. Det var ju spännande med den där lådan! Han berättade att det är positiv. Plötsligt vevade han på något och så kom det musik ur positivet. Jag tittade förundrat på honom och nu strömmade det från alla håll till fler barn, för att se och lyssna.

Kenneth som är två år äldre än jag kom och Eva kom.  Jag hoppades att Lars skulle  komma,  han som var lika gammal som jag och  jag tyckte han var så söt, så snäll.

Efter en stund kom tant Elsa ut från affären, hon hade en påse i handen och ett leende på läpparna. Hon stannade upp och lyssnade lite, men sedan gav hon mannen med lådan påsen och sa åt honom att gå vidare.  

Innan hon går tillbaka in i affären berättade hon för oss, att han var en positivhalare och hette Klaus.  För flera år sedan hade han kommit till Sverige. Då hade han haft det mycket svårt och varit fattig. Han har varit och spelat här förut och fått bröd med sig tillbaka.  Det var längesedan nu.

        -   Undrar var han varit. mumlar hon.

 Nu ville Kenneth att vi skulle gå upp till mig och leka. Jag vågade inte säga emot, han var äldre och jag var nog smula rädd för honom, då jag hört att han var lite busig.

Från lägenheten mittemot där jag bor, tittade Lars ut genom dörren och frågade om han fick vara med och leka.  Så glad jag blev, nu var det många kamrater som följde med mig hem.

Väl uppe i lägenheten, såg jag att mor hade surminen på sig, när hon inspekterade jackan!  Inte ville jag tala om vad som hade hänt.

Efter en stund började vi leka och under köksbordet  byggde vi en koja.  Vi fick bullar och saft. Jag hade fått en fin servis med koppar, glas och fat som vi använde. Så nu hade det riktigt mysigt i vårt lilla hus. Allt var spännande och vi tog mer saft, mer än vad vi orkade att dricka upp.

Då kom Kenneth på den strålande ideén, att vi skulle hälla ut saften genom fönstret . Vi bodde på 4:de våningen och det skulle vara en test, för att se var saften hamnade. Vad vi inte såg, var att positivhalaren stod rakt under vårt fönster. Vips, ett glas saft rann utför fönstret och sedan lite till och ytterligare saft från ett glas. Nu lutade vi oss ut och till vår förvåning och rädsla upptäckte vi positivhalaren. Han vände precis huvudet upp mot vårt fönster. Nu såg han oss.  

Oj, vad Kenneth fick bråttom hem!

Naturligtvis ringde det efter en liten stund på dörren.

Mor öppnade och utanför stod positivhalaren, han var högröd i ansiktet.

     -    Är det era barn som hällt ut kannor med saft på mig? De har förstört mitt positiv! Jag kunde ha dött av chocken,  jag som har ett så dåligt hjärta”!

Han hytte hela tiden med armen mot mor och mot oss barn.

      -     Åh! Det kan jag inte tro, men snälla du gå nu!  Så fick han en slant.

Mor stängde dörren, vände sig om och tittade strängt på oss en lång stund.

-          NÅ. sa hon, hur var det med detta?

 

 

 

MÖTE PÅ CENTRALSTATIONEN

Detta är en karaktärsbeskrivelse av två personer som mötes en enda gång. Det är snart ett år sedan jag skrev den i skrivarkursen. En av mina första texter.

Eva skyndar sig i rask takt till stationen. Måtte hon hinna! Väskan är tung och hjulen hjälper inte mycket i snöslasket, hemskt vad konditionen är dålig. Håret hänger i långa stripor och hon borde ha vindrutetorkare på glasögonen. Hon kämpar  med att fälla upp paraplyet men stormen är övermäktig.  Tusan också paraplyet bara vänder sig ut och in.
Som en dränkt katt anländer hon äntligen till stationen, men vad nu då, så mycket folk som skall iväg!

Åke kontrollerar villan ordentligt, är alla kontakter utdragna och är alla fönster stängda? Nu kommer taxin och han tar en titt i spegeln, rättar till kravatten i halsen. Tar på sig Burberryjackan och kepsen.  OK allt är klart, en sista gång vänder han sig om, ser på villan där han levt, byggt upp sitt liv och företag under de sista femton åren. Han suckar och stiger in i taxin. Centralstationen om jag får be! Taxin kör den korta vägen till stationen och stannar utanför ingången.  Åke lämnar fram tvåhundra kronor.

- Behåll växeln, det måste vara för djävligt att köra i detta vädret, säger han och dunkar honom på axeln. Han stiger in i den stora vänthallen.

- Vad i helvete!

Eva går fram till tavlan med tågtider, alla tågturer är inställda eller kraftigt försenade. Vad nu då, hur skall jag hinna till Kastrup! Modet sjunker, hon går fram till informationsluckan och får reda på att även flygplanen med avgång från Kastrup är inställda de närmsta timmarna. Besviken går hon och sätter sig på en bänk. Det dröjer inte länge förrän en man i medelåldern kommer och tränger sig ner bredvid henne. Han brer ut sig, den äldre damen på andra sidan måste flytta på sig. En sån typ! Svär gör han. Tror han att han kan styra överallt? Hans röda byxor är nerstänkta och solkiga, lite av fernissan har allt flagnat.

- Åke, säger han och räcker fram handen.

- Tänk att sköta ett företag på detta sätt, så skulle jag aldrig kunna göra mot mina kunder. Då skulle jag förlora dem och gå i konkurs.

- Eva, svarar jag och tar tveksamt emot handen.

- Hm, de rår väl inte för busvädret.

- Nu går vi och tar en öl och dränker våra sorger, jag bjuder föreslår Åke.

Eva kan inte låta bli att se på honom och dra på mungipan.

- OK, något måste vi fördriva väntan med.


Vi går bort mot baren och här är det rörigt, bland barnvagnar och skrikiga ungar. Det är många barn och coola tonårspojkar och en del äldre som försöker samsas om de få platser som finns. Till slut finner vi en plats och likt andra hänger vi upp våra våta kläder på stolsryggen. En sur och fuktig doft lägger sig över oss. Åke beställer två Carlsberg. De smakar fantastiskt gott och snart känner vi oss bättre till mods. Nu lägger Eva märke till hans finskurna ansikte och de djupt blå ögonen. Åke berättar om sin familj som han lämnat, de har det bättre utan mig, säger han och blir väldigt allvarlig, nästan ledsen, det är stor  skillnad mot när han för en stund sedan stöddigt och svärande kom in i vänthallen. Vad har hänt honom, Eva tar handen mot ansiktet, ser frågande på honom. Han förblir tyst.
För att bryta tystnaden talar hon om sin resa till Kanarieöarna och om hur hon längtar till värmen. Berättar om sitt förhållande med Ove och deras dotter. Ove har lämnat henne för en annan, han är en skitstövel, det är skönt att slippa honom. Lika gott som hände. Hon avbryter sig tittar åter på honom.

- Hur är det, mår du bra?

Han tittar rakt ut i luften mot ingenstans.

- Jag är sjuk säger han, jag har sedan några år cancer. Läkarna här har försökt att göra allt som står i deras makt och jag har också prövat alternativa kurer. Nu känns det som om allt hopp är ute.

Vad säger man, de egna bekymmerna verkar försvinnande små, jämfört med denne man. Eva lägger handen på hans arm och försöker förstå.

Nu ropar de ut i högtalarna att vädret lugnat ner sig lite grann och de första tågen snart kommer att gå igen.

- Jag har beställt en plats på en klinik i Schweiz, fortsätter Åke. Jag får tacka för sällskapet och jag tror inte att vi kommer att ses igen. Trevlig resa till Kanarieöarna!

- Tack och jag hoppas allt går bra för dig i Schweiz!

MAJA-LOTTA

En karaktärsbeskrivning av en kvinna som levde för snart 100 år sedan.                                                 

Maja-Lottas berättelse

  Jag står i fönstret och ser dragonofficerarna från Kungliga Skånska Dragonregementet  i Ystad passera. De är mycket stiliga, de där dragonerna, med sina ljusblåa uniformer, gula kragar och gula axelklaffar. Jag vänder blicken mot den stora spegeln över byrån, studerar mitt  ansikte, med de mycket mörka ögonen, mitt svarta, tjocka hår är lite rufsigt så jag fäster upp det med ett hårspänne. Lite puder på kinderna och lite rött på munnen.  Bengt min man, tycker att det där är bra fjantigt. Vi träter om det mesta, även snuset som jag stoppar in under läppen.  Här i Ystad händer ju ingenting. Tankarna far långt iväg till Närke där växte upp:

  Torpet där jag växte upp blev för trångt för mig.  Far och mina bröder var alla smeder  vid Brevens bruk i Närke. Där fanns bara skogen, lantbruket och smedjan.  Vad skulle jag göra där; Där på torpet kunde jag inte leva kvar hela livet. Jag ville mer!

  Jag utbildade mig till mejerska vid Boo herrgård.  Som utbildad mejerska kom jag sedan till Stora Sundby gods i Sörmland. Här var det hårt arbete, men också många unga adliga lantbrukselever. De var stiliga de! Inte var de ett dugg bättre än de andra ”pajkarna” från bruket där hemma. Speciellt minns jag Gösta från Torups slott i Skåne. Ja, livet var en lustiger dans med eleverna på skolan, tills jag träffade pistolsmeden Bengt Holmqvist från dragonerna i Ystad.  Han var kommenderad  till en vidareutbildningskurs i Eskilstuna. Bengt var grann och tycke uppstod.  Vi gifte oss och jag följde med till Ystad för att bli skånska.

  Naturligvis trodde jag att allting skulle bli så mycket bättre här nere i staden Ystad, med regementet och alla dragonerna. Nog skulle det vara lite mer livat än i Närke. Det är verkligen inte så lätt att bli skånska. Här nere är de tröga och allting skall vara så fint. I Ystad håller alla reda på alla. Bengt anses ju vara en sådan gedigen, redbar och allmänt aktad man. Han har blivit välbärgad och vi har en präktig gård vid hörnet av Engelbrekts- och Borgmästargatorna i Ö. Förstaden. Men ack, så dystert det är ibland. Tur att min brorson Johan också flyttat ner och bildat familj, han är nog den ende som förstår mig.. Hans fru Mathilda är visst snäll, men ganska stel, har mycket åsikter och det mesta passar sig inte, hon skall vara så fin i kanten!

Grälen mellan Bengt och mig blir allt fler. Han tar till flaskan allt oftare och då brusar han för det mesta upp. Jag vet inte om han märkt när jag nallat lite ur hans brännvinsflaska,  jag är försiktig med hans brännvinsflaska. I går blev han hemskt upprörd när han kom hem och beskyllde mig för att dricka upp hans sup. Johan fick återigen komma och medla, det är naturligtvis pinsamt och jag vet att mitt temprament är minst sagt rörigt. Nåja, en och annan gång kan jag väl också få ta mig en rackare.

  Jag vänder mig åter mot fönstret och det prasslar om min svarta klänning.  Det har börjat att snöa och blåsa ordentligt ute. Här i Ystad snöar det inte rakt ner och lägger sig fint, utan det snöar från sidan och yr omkring. Några dragoner kommer på efterkälken, de ser frusna ut i sina ylleuniformer.  Jag tar upp min stora snusnäsduk ur fickan och viftar åt pojkarna på gatan att de skall komma in. Fyra frusna dragoner kommer in och bugar sig:

-          God dag frun.

-          Stackare ni är alldeles blåfrusna, ni ser ut att behöva en sup!

-          Det skulle nog smaka gott frun.

Jag tar fram min flaska, den som jag har gömt längst bak i skåpet för att locka in dragonerna. Åtkilliga gånger har jag spätt ut den, det märker de nog inte!

-          Skål,aah, det gör gott!

De blinkar till varandra och tycker kanske att en mild sup är bättre än ingen alls. Klockan går och jag börjar ana att Bengt kan komma hem snart, så jag uppmanar mina pojkar att gå efter andra supen. De tackar och bugar flera gånger och till slut ger de sig av ut i kylan igen.

  Nu hör jag Bengt komma in genom dörren, han kommer rakt emot mig. Med detsamma ser jag att han är upprymd och jag undrar vad som hänt. Det måste vara något alldeles extra. Han tar tag om mina axlar, det ser nästan ut som om jag skall få en kram, jo då en försiktig en.

-          Vet du kära hustru, vad som hänt  idag? Det är en stor dag och ära för mig! Jag har blivit tilldelad svärdstecknet!

-          O, vilken ära för oss, tänk att jag är gift med en man som fått svärdstecknet!  Vi måste fira! Kan vi inte bjuda på gille?

-          Du får lugna dig lite, jag måste tillbaka till regementet.

Lyckan är fullständig och stoltheten vet inga gränser. Jag bara känner i hela kroppen att jag måste dela med mig av den glädje och alla de känslor jag har. Något måste göras nu med detsamma! Jag bara måste springa över till Johan och Mathilda och berätta nyheten. Skall jag ha något med mig?  Jag sätter på en panna mjölk på spisen och kokar en redig sats choklad och tar med till dem. På med ytterrocken, stövlarna och den tjocka sjalen. Nu är jag redo. Ute verkar det som om snöstormen tilltagit. Oj det är inte lätt att bära en het kanna choklad och samtidigt försöka ta sig fram genom snöstormen och kylan. Jag mäcktar  inte. En ensam man irrar i stormen. Jag ger honom  kannan med choklad och ber honom att söka upp Mathilda.  Mannen  skrämmer slag på Mathilda när han bultar på hennes dörr och hon ser en främmad man stå utanför med en bringare choklad.

-          Det var en fru på gatan som sa åt mej att jag skulle hälsa Mathilda att Holmqvist fått svärdstecknet.

Jag skulle gärna vilja se Mathidas min när han kom.

                                 _______________________________________

 

  Vardagen kommer ifatt mig igen efter att Bengt fått sin utmärkelse. Han blir återigen tungsint och tar till flaskan. Någon har berättat för honom om hur jag hade de det i min ungdom, att pojkarna tyckte jag var grann. Det är jag förresten fortfarande  och jag ser nog hur männen tittar efter mig. Bengt är så svartsjuk.  En morgon efter att vi haft en av våra dispyter kommer  Johan förfärad in och berättar att han funnit Bengt död i svarvkammaren. Han hade  ”tagit sig av daga”.

Detta är en skam för mig och släkten. Min älskade make är död! Min make svärdsmannen, som jag är så oändligt stolt över!

Min uppgift blir att meddela omvärlden denna tragiska händelse.

I dödsannonsen kommer jag att skriva så här :

Att min ömt älskade make, REGEMENTSPISTOLSMEDEN och SVÄRDSMANNEN Bengt Holmqvist har stilla avlidigt idag, djupt sörjd och outsägligt saknad av mig, mm.

 

 

 

 

Cirkusmannen

Skrivuppgift: Inledning, första kapitlet, till en ev. bok

                                                                                                         

CIRKUSMANNEN

Alice kör sin nya volkswagen längs den skånska landsvägen, hon trycker ner fönstret och drar in den friska doften från de gula rapsfälten. Nu visar GPSen att hon snart är framme, till höger bara och se där ligger korsvirkesgården. Vinden tar tag i hennes halvlånga hår och hon märker att hon borde ha ett par redigare skor på sig. Hennes röda högklackade  passar inte i den skånska myllan.

Hon knackar på dörren och gläntar försiktigt in i den lilla hallen.

-          Moster Thea är du där? Det är Alice jag kommer och hälsar på dig nu.

-          Kom in, kom in vad roligt att se dig, det var länge sedan sist, svarar moster Thea.

Moster Thea sitter i sin röda sammetsfåtölj och ler med hela sitt skrynkliga ansikte när hon tittar upp. Hon orkar inte längre med gården och skall flytta till ett seniorboende och har därför bett sina släktingar att komma och se om det är något de vill ha, innan gården går på auktion.

-          Hur är det med dig, vill du att jag sätter på lite kaffe, jag har bullar med mig, frågar Alice

-          Nej, vi väntar lite jag har precis ätit  och fått en kopp kaffe av hemtjänsten, du kan ta dig en runda i huset så länge, svarar hon

Alice  funderar på vad som finns  på vinden, om hon vågar gå upp och undersöka den. Det är väldigt många år sedan någon var där uppe.  Jo, idag skall jag göra en första utforskning.

-          Moster Thea, hur är det med vinden, kan jag går upp där, håller trappan?

-          Visst gå du upp bara, men var försiktig, ingen har varit där på många år.

 Den gamla trappan upp till vinden knakar betänkligt, här gäller det att tänka på hur man sätter fötterna. Med stor möda går det att öppna dörren. Alice drar in den dammiga luften och letar med blicken för att finna var hon skall börja. Solljuset som lyser genom det runda gavelfönstret  ger en ganska blek, men bred strimma över det gamla furugolvet. Framme vid fönstret står en kista med fina smidesbeslag och framtill ett årtal 1837 och ett par initialer. Sådana kistor fanns på varje gård förr. Vad kan det vara i den? Hon går fram och öppnar försiktigt locket. Där nere ligger en del gamla kläder. De ska Linda få, hon älskar att klä ut sig. Luktar på dem, unket!  Men efter tvätt blir det säkert bra. En stor docka ligger där, en med ljust lockigt hår, ganska så tilltufsat och med klara blå ögon.  En sådan där docka av celluloid, tar upp den också. Titta där ligger även dockkläder,  virkade och en stickad tröja. En liten blus med kråskrage. Ja, de hör till dockan så de tar jag också med. Längst ner i kistan verkar det ligga kuddar och täcken. En fin skånsk bonad ligger där också. Nej, nu går det inte längre försjunka i vad som finns i kistan. Vill se om här finns något mer.

Alice tittar sig runt omkring i det stora vindsrummet och får syn på en gammal skolpulpet, en sådan med ett fack för pennor och ett hål för bläckflaskan . Hon öppnar det stora locket. Oj, vad spännande, här ligger gamla böcker och invirade i ett tygstycke, ett par dagböcker, röda med lås. Får man öppna dem? Nyfikenheten tar överhand.

 

Den första boken, handlar om en man som kom till gården varje sommar med ett cirkussällskap, han packerade sina vagnar i en av gårdens stora lador. Ibland stannade han ganska länge . Han blev förälskad i pigan Greta, redan första gången han kom till gården. Greta hade svårt att förstå vad han sa, han pratade tyska med blandning av ett annat språk. Troligen härstammade han från Afrika. Han var upp över öronen förälskad i Greta. Efter ett par år hoppade han av cirkussällskapet och stannade för alltid kvar på gården. Där fick han hjälpa till med allehanda göremål. Han skötte djuren och han höll ordning i stallarna. Alla redskapen skulle också hållas efter.

Ibland höll han cirkus för traktens barn, han jonglerade, och gick på lina. Han lärde också barnen en massa roliga trick och när de var duktiga, stoppade han händerna i fickorna och delade ut godis. Barnen fick känna på hans nästan blåsvarta lockiga hår. Det var inte så konstigt att denne man väckte nyfikenhet och beundran i trakten

Att Greta besvarade förälskelsen var inte  underligt, men hennes dilemma var att hon redan var förlovad med Bengt från granngården. Han var inte alltid så snäll och han dominerade Greta fullständigt.  Bengt var inte den utan om något gick emot honom kunde han mycket väl slå Greta. Han tog också gärna till flaskan. Hon sköt upp bröllopet, gång på gång och hon ville inte gifta sig med Bengt.

Greta fick träffa sin kärlek i största hemlighet. Det var inte alltid  lätt, hon var ganska påpassad på gården.

Det gick som det brukar, Greta blev gravid och födde en dotter som döptes till Agnes.  Förlovningen bröts och Bengt blev förstås rasande. Skandalen var ett faktum.  Greta kallades för ”hora”, ”lätt på foten”. Den första tiden efter Agnes födelse var svår. Hon hade kvar sin kärlek.  Hans namn var Mustafa.

Timmarna går och berättelserna är så spännande. Nu bankar moster Thea med sin käpp och försöker få uppmärksamhet.  Alice slår ihop dagböckerna och plockar ihop alla sina fynd, kläder, dockan och dockkläderna och går ner till moster Thea.

-          Nu skulle det smaka gott med lite kaffe, säger moster Thea.

-          Det är klart, förlåt jag glömde alldeles bort mig på din vind, svarar Alice

Alice går ut i köket och sätter på kaffet och lägger en duk på bordet. Tankarna går till dagböckerna och hon kan inte låta bli att undra hur det går för Greta och Mustafa. Hon måste fråga om moster Thea vet något om dem. Kanske kan jag få ta med mig dagböckerna hem och läsa vidare.

När hon en stund senare slår sig ner hos moster Thea slår det henne hur fin hon är trots sina 90 år. Visserligen ganska rynkig i ansiktet, men ett hår som glänser som silver och välfriserad. Hon har till och med nagellack på fingrarna. En väldigt vacker sjal hänger över den broderade blusen. Nu ler hon så där finurligt som Alice mindes sen barndomen att hon brukade göra.

-          Nå, Alice fann du ut några spännande  hemligheter däruppe på vinden? Jag har nog inte själv varit där på tio år, säger moster Thea

-          Jag tittade i den stora kistan och fann lite kläder, som jag kanske kan ta hem till Linda och dockan. Sen fanns där en fin bonad också.

-          Ja, ta vad du vill. Hur gammal är Linda nu? Hon var ju baby när jag såg henne sist.

-          Linda är 6 år och går i skolan. Jag hittade också flera dagböcker och jag kunde inte låta bli att börja läsa dem. Är det något moster Thea vill ha? Eller kan jag ta dem med mig? Vet moster Thea något mer om Greta och Mostafa? frågorna haglar ur Alice

-          Det var under krigsåren som Mustafa kom till oss. En stilig ung man, alla tyckte om honom, alla utom Bengt . Han kom från Tyskland och hade det inte lätt där. Därför frågade han mina föräldrar om han kunde stanna och hjälpa till på gården. De blev glada, de behövde all den hjälp de kunde få. Greta blev lycklig, hon var olyckligt förlovad med Bengt. Så när Agnes föddes vågade hon äntligen bryta med honom. Tyvärr fick Greta och Mustafa  aldrig gifta sig med varandra. Prästen ville inte viga dem.

En gång när Agnes var så där ett par år gammal, så gick Greta och hon ut till stallet och där finner de Mustafa död, berättar moster Thea.

-          Oj, vad dog han av? Det måste ha varit en chock för dem att finna honom där.

-          Ja, Greta kom nog aldrig över det. Hon flyttade sedan till Malmö. Man spekulerade om det var självmord eller naturlig död i många år efter.

-          Eller?! Mord! viskade Alice

-          Hm, hans gravsten finns mellan två gravar ner på kyrkogården, säger moster Thea.

Alice får mycket att fundera över. Hon kramar om moster Thea och lovar att komma tillbaka. Hon lägger sina saker i bilen och går över till kyrkogården för att titta på Mustafas gravsten.

                                 ____________________________________________

Detta var sista uppgiften på skrivarkursen för denna gången.

Kommentera gärna!

Kom med förslag hur texten skall fortsätta.